Ann-Sofie befann sig fortfarande i dressyr och skulle så förbli tills jag visste att Catrine skulle gå vidare.
Ann-Sofie och jag har också ett mer normalt sexliv vid sidan om dressyr och smisk. Ett sexliv mer jämlikt med ömsesidigt givande och tagande, där smärta bytes ut mot smekningar. Men en kvinna i dressyr har man inte ett normalt sexliv med. För en kvinna i dressyr är kommunikationen mer enkelriktad, hon ger och jag tar. Jag antar att ni inte skulle ha läst så här långt om ni enbart var intresserade av ”vaniljsex”, så därför ledde jag ner den kopplade kvinnan i källaren istället.
Där har jag ett rum inrett för lekar av det mer avancerade slaget. Där finns redskap och utrustning som kan behövas i arbetet med att fostra en slyna. Missförstå mig inte, rummet ser inte ut som någon medeltida tortyrkammare. Vid en första anblick ser det helt normalt ut: en brits, en fåtölj, några stolar och ett bord. Redskap och utrustning är undanlagda i skåp och lådor. Det enda som avviker från ett normalt rum är stupstocken.
Ann-Sofie hade fått av sig den svarta toppen och i stället hade jag satt på henne den svarta korsetten. Nuförtiden kunde jag snöra den riktigt hårt om hennes liv utan att hon protesterade. Hon stod med ryggen mot mig, iförd sina svarta stay-ups och sina röda högklackade pumps, hållandes i ryggstödet på en stol. Getingmidjan växte fram när jag drog åt hårt i snörningen. Snörena gled utan friktion i sina små öljetter och korsettens kvävande kram omfamnade henne mer och mer.
Stupstocken är en skampåle med hål för huvudet och händerna. Den går att reglera i höjdled, så jag kan välja att ha henne i knästående eller ståendes på fötter. Till och med liggande kan jag få henne.
Jag fällde upp överdelen på stupstocken, placerade hennes huvud och händer i de madrasserade håligheterna och sedan fällde jag ner överdelen igen. Ett stort hänglås i sidan fullbordade fastlåsningen. Hon stod upp på sina skyhöga klackar framåtböjd i en nästan nittiogradig vinkel... Les hele novellen
